Äntligen måndag igen. Alltså ingen ensam morgonrunda utan åka och hämta Basse. Sen vidare hem till mej för gemensam frukost. Alla hundar borde ha en kompis att käka frukost tillsammans med och gärna en som sover över ibland. Livet blir så mycket trevligare då.

Matte hade lovat att vi skulle få åka till en sån där bra längesen skog. Sånt uppskattar vi verkligen.

Perfekt här har vi inte varit på många år, enligt människan utan tidsuppfattning några måander. Alltså massor att kolla och undersöka.

Så på fria tassar nu har vi massor att göra.

Till Basses oerhörda lycka så var bäcken befriad från isen. Bada skulle det göras mycket och länge.

Detta kunde ha slutat riktigt illa. Det varbitvis snorhalt på stigen och matte hade de där numer avskydda kängorna med extra klor. Jag med mina amputerade tassar hade ingent ordentligt grepp. Höll på att halka ner i bäcken med det iskalla vattnet. Klarade mej precis som genom ett under doppade bara ena tassen. Skulle ha knuffat ner den hysteriskt fnissande människan i bäcken.

Tröstade mej med en pinne med utsökt god bark istället.

Nån annan lekte isbrytare i bäcken. Hördes en del krasch och plask när han hoppade runt där.

Det är nåt fel på den där. Det är fortfarande inte badsäsong. Men enligt Basse skulle det badas hundra gånger på alla ställen med öppet vatten och på andra skulle isen dödas.

Fick upp honom från bäcken så vi kunde fortsätta att kolla en massa viktiga hundsaker. Det är inte bra att vara frånvarande så här länge.

Här uppe har Basse nåt enligt honom väldigt viktigt. Ingen aning om vad men han ska alltid kolla en massa här.

Passerade bäcken igen. Nån badade och jag drack, gott vatten men alldeles för kallt för att ens tänka på bad.

Räckte med att doppa en tass.

Blev koppelfångar av säkerhetsskäl.

Anledningen, vi närmade oss sjön och den farliga dörende isen. Den här bryggan borde jag ha inspekterat, men det får vänta tills isen är död.

Matte satt på en kanot och studerade den döende isen som förde ett väldigt liv. Så flög det runt  ett gäng fåglar som heter Tranor och förde ännu mer liv, men de vägrade vara med på bild.

På säkerhetsavstånd från sjön så återfick vi friheten igen. Mycket trevligt att springa och kolla massor med viktiga saker.

Matte tyckte på mänskligt tråkvis att det var viktigast att kolla alla blommande blåsippor.

Jag och Basse hade planer på att ta en bra runda vi går ibalnd. Men den får bli nästa gång enligt matte som trodde att det kanske var skridskobanor längre bort i skogen.

Tack Hare som tänker på två hundar som är hungriga efter att ha haft tassarna fulla med massor med viktiga saker.

Fortsatte vanliga vägen i skogen och massor att kolla där också. Vi kan inte vara frånvarnade så här länge fårn alla bra ställen.

Fångar igen för vi närmade oss bilen och stora vägen, men Basse skulle göra en sista insats som isbrytare. Gick så där för mycket var fortfarande bottenfruset.

Åkte hem, trötta och nöjda efter fler bra timmar i skogen.

Men tydligen hade Idun blivit rejält skitig under vår frånvaro för Basse hade stortvätt på henne innan vi somnade gott.

Gick på eftermiddagsrunda. tråkig sån. Inga vi känner ute.

I morgon inträffar visst ett under, vi ska få vara Flocken för första gången på många, många år. Finns visst nån bra plan också.