På förmiddagen gick jag som vanligt och hämtade Sigrid och Micco. Sigrid den förskräckliga visade direkt vilket humör hon var på. När hon skulle ha på sej sele och täcke vrålade hon som om matte flådde henne levande.

Snöade en massa och nånstans skulle vi gå. Beslutades att vi kunde isrejsa en stund eftersom det i alla fall inte blåste idag. Jag fick vänta en stund på Micco medan han gjorde viktiga behov.

Den förskräckliga hon satte nosen i backen och skulle dra efter en stackars hare som passerat under natten.

Så där vi skötsamma kan minsann springa och ha skoj. Den förskräckliga satt fast och frsökte dra åt alla möjliga håll.

Vi kollade vassen. Kan faktiskt rekommendera vasskoll till andra hundar, brukar vara en hel del spännande dofter där.

Så inspekterade vi den där flotten också. Fast den syns knappt för all snö och inte fanns det nåt spännande där heller.

Jag och Micco isrejsade en stund till och Storviltjägaren bestämde sej för att jaga rådjur. Ingen framgång nu heller eftersom matte hade kopplet i ett stadigt grepp.

Tröttande på isen och tog en sväng på land. Sigrid som fryser om det faller två droppar regn samlar kilovis med snö i pälsen. Det berör henne inte alls.

Under täcket går det att gräva fram såna här klumpar och Sigrid blir sur, väldigt sur när de tas bort. Hon trivs att bära runt på flera kilo snö. Har jag sagt att hon inte är som andra hundar?

Gick vidare och jag funderade på vägen över läskiga bron och sen en sväng i Hasselskogen. Fick inte min vilja igenom.

Men kolla min Sörmlandsledsetapp då? Var ett tag sen och det kan ha hänt massor. Nä sa tråkkärringen som ska vara min matte, vi väntar tills det är bättre förhållanden i skogen.

Men nåt hade faktiskt vandrat här. Kollade noga, jag måste ha stenkoll på vad som händer på etappen.

Skulle gå spårvägen tillbaka. Nu hände det som inte fick hända. Matte höll på med sina vantar och tappade taget om Den förskräckligas koppel. På två sekunder hade hon dragit. Upp i slänten och in genom fårstängslet till campingen. Tänker inte berätta vad matte sa. Orden är inte tryckbara.

Vi började leta på campingens område och en människa hade sett en liten hund springa snabbt förbi.

Spår syntes överallt, bra med snön för då går det att se var hon tar vägen.

Helt plötsligt var det en prick nere på spårvägen. Tillbaka och som genom ett under kom hon så nära att matte kunde stampa på kopplet.

Gick vidare. Jag kollade självklart av Ekorrskogen men den verkade fortfarande alldeles övergiven.

Gick hem med Sigrid och Micco. Hörde att vi skulle ses sen.

Slappade ett par timmar sen hamnade jag i min bil medan matte grävde fram den igen. Då kom Sigrid och Micco ihop med sin matte.

Jag hade alldeles förträngt det där om att jag skulle bli hundnappad.

Åkte till Eskilstuna och utanför Sjuka huset klev matte ur och försvann. Hon skulle fotografera ögonen hos nån människoveterinär.

Sigridmatte försökte rasta oss på Djurgårn. Dumheter, jag skulle till bilen för jag tänkte inte alls vara hundnappad.

Tillbaka till Sjuka huset och hämtade matte. Väldigt gnäll om för mycket ljus överallt, all mötande trafik borde släcka sina lysen osv. Är visst jobbigt att ha såna här pupiller. Ber om ursäkt om det är extra suddiga bilder idag, den som laddar upp dom åt mej ser dimmigt.

Ja, ja i morgon är det normalt igen och då ska dessutom Jenna hänga med mej.