Vanliga bra rutinerna i morse.

Sen skulle vi göra nåt lite mindre förvirrad matte idag, hon har övergått till skriva oändliga listor, leta foton, maila kom ihåg saker till Moha och Troymatte plus annat mänskligt tråk.

Så vi är på väg till de dimhöljda bergens skogar för jobb.

Alltså egentligen var vi på väg till början av vår Sörmlandsledsetapp. Enligt matte dags för en sista koll innan vintern.

Basse han hittade en massa intressanta dofter.

Nu så fick honom att följa med till slut.

Vackert var det enligt matte med spegelblank sjö och höstfärgerna. Ointressant enligt oss.

Koll av gästboken. Inga hälsningar till oss. Jag bestämde mej för att vakta den kvarvarande bänken så ingen skulle komma och sno den också. Men så kom jag på att om jag skulle fortsätta att vakat den skulle jag bli alldeles ensam kvar. Inget jag längtade efter.

Intog bordet istället. Man sitter väldigt bra på det.

Mycket bra bord som alltid ger ost. Bästa att passa på för enligt matte kan det dröja länge innan vi kommer tillbaka. Om inte annat runt jul när papperna i gästboken ska hämtas.

Detta var verkligen på tiden. Jag vill alltid gå här men ofta är det förbjudet enligt matte. Finns så mycket granar som dött av den där barkborren så minsta blåst får vi inte gå den här vägen. Men idag var det vindstilla.

Basse hade planer på att ge sej ner i ån mellan sjöarna, men fick inte för matte.

Nästa sjö, alldeles spegelblank den också.

Jag drack lite vatten var utsökt gott.

Basse han klättrade runt på sin trädstam. Bara väntar på att han ska trilla i, men varje gång fixar han det.

Gick vidare kollade om det hänt nåt av värde. Hade det inte, allt var som vanligt. Hade trillat ett par träd men här går inte vår etapp så inget att bry sej om.

Alltså det finns en alldels utmärkt liten bro att gå på. Men Basse ansåg att varför missa chansen att plaska i vattnet när nu Vattentjuven äntligen hade återlämnat en del.

Där borta på andra sidan ån är det en ekorre. Den pratade minsann med oss, men tro inte att den oartiga typen kom och umgicks med två väldigt ensamma fyrbenta etappansvariga inte.

Så påstod matte att det var dags att gå till bilen.

Åkte hem käkade och somnade gott medan hon höll på med tråk.

Gick på eftermiddagsrunda, träffade inga vi känner och inte fick vi gå till Vivecas magiska fönster heller.

Men i morgon är det lördag då ska jag minsann åka och mingla med alla trevliga hundkompisar. Ser jag verkligen fram emot.