Vanliga rutinen med att hämta Basse.

  Självklart kom Nisse rusande och ville att jag skulle släppa in honom.

Så skulle vi vidare för skogsrunda med Moha och Troy..

Trevligt Matskålskogen. Sist vi var här var en varg nära men  nu kanske det skulle vara lugnt.

Tro inte att vi glömt, för här kom vargen nära oss förra våren och det är bäst att ha koll så den inte återkommer.

Jag jobbade och hittade en mandelriska efter att jag konstaterat att nån varg fanns det inte precis där just då.

  Ingenting undgår oss. Vi vet att de finns nära så nu är vi på spänn.

Basse den store vargspanaren. När det inte var span så var det lukta som gällde. människorna är övertygad om att vi hittade vargkiss på ett par ställen.

När vi är rädda, oroliga och stressade så kan människorna alldeles själva.

Moha och Troymatte lyckades hitta mandelriksor alldeles själv.

Stolt människa med sitt byte.

Blev några till sen.

Skogen ser så lugn och fridfull ut, men den är orolig för varganrna finns där. Vi skulle ha gått en runda, men vi tvärvägrade att fortsätta. Som tur är har vi förstående människor så vi behövde inte gå där. Skogen ska  vara rolig och vi ska inte vara rädda.

Kantareller fanns det på väg att dö torkdöden, men som fick svampvatten i går när Åskar var på besök.

Troy som älskar blåbär åt lite, men han var orolig.

På väg mot bilarna. Vi hittade en massa vatten. Bra eftersom vi var törstiga och vissa ansåg att de skulle bada.

Sen delade vi på Basses väldigt försenade frukost. Gjordes ett försök innan att servera den, men då var vi på helspänn och käk lockade inte. Nu var det gott.

Moha och Troy tränade på gulkremlor, såg ut att gå riktigt bra.

Gick till bilarna åkte hem. Somnade att vara oroliga och rädda tar en massa energi.

Matte har tänkt länge, hörde att hon ringde och pratade med Chefen

Sedan meddelade hon oss att nu är vår tid som fyrbenta etappansvariga över. Matte kan inte sköta jobbet när vi är rädda och oroliga och bara vill lämna skogen. Vår säkerhet  går först och skogen ska vara rolig.

Matte deppar för 21 år som etappansvarig är väldigt många år.

Så här skrev hon i Sörmlandsledens Facebookgrupp.

Allt har en början och allt har ett slut.

2003 började jag som etappansvarig på etapp 22, hade Hagtorp till Pilati sjö. Skulle prova ett eller två år men trivdes så bra att åren rullade på. 2006 så drog jag 22:2 genom Rosmossen.

2016 bytte jag till etapp 20, eftersom jag bor i Malmköping var det nära och bra.

Nu 21 år senare tar det slut. Alla dessa år, två underhållsansvariga, två regionansvariga som jag haft så bra samarbete med. Alla möten med vandrare, alla uppskattande ord både vid möten på leden och i gästböcker. Roligt har jag haft nästan hela tiden även om jag i bland svurit över en del saker. Men det roliga har alltid tagit överhanden.

Jag ville inte alls ringa och meddela regionansvarige mitt beslut.

Men jag måste inse att det inte fungerar. Etapp 20 (och e 19 ) går genom Ösjöreviret vilka är extremt vargtäta. Med mej i skogen är min Wilma och daghunden Basse. Vi har mött varg, vi har sett, skymtat och hört dom så ofta att jag sedan länge tappat räkningen.

Hundarna blir rädda och oroliga så fort de känner närvaro av varg, vill vända och lämna skogen. Så många gånger jag planerat för jobb som sedan inte går att genomföra. Skogen ska vara rolig och avkopplande inte något där hundarna är på helspänn och rädda. Beslutet har inte varit enkelt och känns mest sorgligt, men jag inser att det fungerar inte.

Det kommer att kännas tomt att inte ha leden efter alla år och alla timmar. Men jag kommer att fortsätta vara moderator i gruppen och självklart medlem i föreningen och även vandra på den.

Min efterträdare önskar jag ett stort lycka till vem det nu blir.

Många, många reaktioner och kommentarer har det blivit

Vi kommer att få roa oss med annat, men självklart kommer vi att gå på olika delar av leden även om vi inte jobbar aktivt för andra vandrande hundar.