Jag borde faktiskt ha varit hos Basse, minglat med kompisar, lekt, tiggt godis och haft trevliga hundsamtal.

Nädå, bara att glömma, fängelset är låst.

Solen sken med bl¨ste isvindar. Nåt skulle jag hitta på.

Inga  jag  känner var  ute. Såg att par hanar på långt håll. Fick höra att de skulle jag glömma.

Försökte ta vägen mot skidbacken, tänkte att då borde jag kunna rymma till kompisarna. Fick inte alls gå åt det hållet. Skitmatte!

Passerade camingen, många intressanta dofter Såg tyvärr inga hundr.

Hörde Basse,  vet att han ropade på mej. Tänkte mycket på hur roligt alla hade medan jag gick runt ensam och  övergiven. Mest synd om mej i hela världen.

Myrorna som var så aktiva förra veckan har gått och lagt sej igen. 

Matte trodde att vi skulle gå vägen förbi våran lekplats. Skulle inte tro det, jag skulle inte alls åt det hållet. Kändes inte bra så jag la mej och vägde tio ton.

Skulle gå en annan väg. Nä ska vi inte alls! Jag kände doften av vargeländena och ville vända. Matte lyssnade så vi vände. Ska  inte utmana ödet.

Som tröst fick jag några såna där utsökta oxfilé bitar. Gosa var de men jag ville ha kompisar.

Träffade en hund jag känner. Han kan inget och när han försökta lukta mej i baken sa jag ifårn och satte mej på baken. Lyssnade på människornas tråkprat om vargarna. Gick hem och somnade av leda.

Ut på eftermiddagsrunda blåste fortfarande svinkallt.

Snälla magiska fönstret öppna dej. Jag är ensam fängelsekund och behöver tröst! Hade tur, det öppnade sej så jag fick välbehövligt tröstgodis.

I morgon väntar nästa utsökta tråkdag. Får se hur jag fördriver den.