I morse väntade jag på Basses ankomst. Hörde att matte pratade i telefonen sen sa hon att Base var  med sin husse och att han skulle bli sen.

Elände i min värld.

Livet är pest! Jag är övergiven, tänk om jag blir ensam hela dagen. Inte såg jag några jag känner heller.

Provade stenar, de gav i alla fall tröstgodis.

Passerade skidbacken. Tråk där också, finns ingen konstsnö att  rulla i och  inte kom det några  kompisar heller.

Matte pratade om att  hämta den där tråkrabarbern hemma hos Basse.

Två duvor på vägen genom skogen. Ointressanta de ville inte alls umgås med mej.

Men så hände det.

På Liftarplatsen var Basse!

Jag ska in, vet att  det finns gott godis här. Vi tog oss in och fick utsökt godis.

Dessutom var Bassehusse där. Låg hos honom och fick skön massage ett tag, precis vad jag behövde,  Basse övervakade noga vad hans husse gjorde med mej.

Så blev det perfekt. Bassehusse skulle till jobbet och Basse hänga med mej. Först pratade matte  om att vi skulle gå till Basses badplats och sen  hämta de där tråkraberberna. Men det  blåste typ  halv storm  och var en massa vågor på sjön. Blev  varken  bad eller rabarber, det ska bli en annan dag.

Gick mot mitt hemma i stället. Såg fortfarande inga vi känner.

Basse han kan inte passera Heden utan att rulla typ tusen gånger, men det får han ägna sej åt på egen tass.

Gick hem, somnade.

Trist eftermiddagsrunda fick inte gå till Magiska fönstret eller annat intressant tyvärr.

I morgon ska vi nåt annat påstår matte.